Idag hände något ack så symptomatiskt för vårt nutida nyhets-tv-klimat.
Klockan elva skulle Nobelpristagarna i medicin/fysiologi avslöjas. Mitt naturliga förstahandsval blir SVT Play, där jag förväntar mig heltäckande och professionell bevakning. Mycket riktigt, på givet klockslag börjar en sändning med erfaren programledare, skicklig reporter som står redo och tung expertpanel i studion. Efter föredömligt kort försnack lämnas över till reporter på plats och stundande presskonferens.
Så fort tillkännagivandet ska ske märker man dock att tekniken inte hänger med. Istället för ljud från riktad mikrofon framme vid pulpeten får man rumsljud med brusig atmosfär och en röst något på avstånd.
Varpå SVT-reportern omedelbart börjar simultanrapportera vad som sägs. Trots att presskonferensljudet är fullt hörbart, om än undermåligt, börjar hon istället i sin egen mikrofon prata över tillgännagivandet. För mig, som skruvat upp högtalarna på max och försöker uppfatta vad ursprungskällan faktiskt säger, skapas enbart ett sammelsurium. Kort därefter bryter man abrupt tillbaka till studion, beklagar ljudproblemen och tompratar med panelen i väntan på bättre tider. Vilka inte verkar komma, märker jag som efter några rastlösa minuter tröttnar och istället går in på Aftonbladet TV. Där ljudet rent tekniskt måste betraktas som bedrövligt, brusigt och dant, men fullt acceptabelt och framför allt, rakt från presskonferensen! Där kan jag höra frågor och svar och även se i den vidhängande chatten vad jag eventuellt missat.
Med i det närmaste parodisk precision sätter det här fingret på skillnaderna mellan den traditionella kolossen och de snabbfotade uppstickarna. När ljudet inte nådde sedvanlig SVT-standard sände de hellre inte alls. Och tvingade således tittaren att söka sig alternativa kanaler.
Kulturskillnaden kan illustreras ytterligare via en anekdot från en diskussion på Kåken i Stockholm häromdagen om kvällstidningarnas tv-satsningar. Expressens Thomas Mattsson berättade om en av deras tidiga tv-sändningar där övergången mellan programledare till flygande reporter gått lite för fort, vilket gjorde att man fick se en person kasta sig in i bild och ta på sig ett headset. Det sågs som ett misslyckande i stunden, men det är ju precis tvärtom, tyckte Mattsson. "Man ska ALLTID ta på sig headsetet i rutan! Det ska se ut som att det händer nåt."
Om SVT:s fadäs idag vore en isolerad händelse skulle det väl inte vara så mycket med det. Men det är bara en i raden av svajiga insatser vid direktsändningar den senaste tiden. Om det så är breaking news-tillfällen eller som i det här fallet sändningar med m å n a d e r s framförhållning så misslyckas de gång på gång med det mest basala: att komma ut med ljud och bild. Och det kan jag säga: Det håller inte. Så kan ni bara inte göra, SVT. Om tanken är att jag ska välja ett trögare alternativ för stabilitet, trovärdighet och kvalitet så FÅR ni inte hålla på och sjabbla så här.
Skärpning.
(Läs också: TV-kriget om Obama.)
Klockan elva skulle Nobelpristagarna i medicin/fysiologi avslöjas. Mitt naturliga förstahandsval blir SVT Play, där jag förväntar mig heltäckande och professionell bevakning. Mycket riktigt, på givet klockslag börjar en sändning med erfaren programledare, skicklig reporter som står redo och tung expertpanel i studion. Efter föredömligt kort försnack lämnas över till reporter på plats och stundande presskonferens.
Så fort tillkännagivandet ska ske märker man dock att tekniken inte hänger med. Istället för ljud från riktad mikrofon framme vid pulpeten får man rumsljud med brusig atmosfär och en röst något på avstånd.
Varpå SVT-reportern omedelbart börjar simultanrapportera vad som sägs. Trots att presskonferensljudet är fullt hörbart, om än undermåligt, börjar hon istället i sin egen mikrofon prata över tillgännagivandet. För mig, som skruvat upp högtalarna på max och försöker uppfatta vad ursprungskällan faktiskt säger, skapas enbart ett sammelsurium. Kort därefter bryter man abrupt tillbaka till studion, beklagar ljudproblemen och tompratar med panelen i väntan på bättre tider. Vilka inte verkar komma, märker jag som efter några rastlösa minuter tröttnar och istället går in på Aftonbladet TV. Där ljudet rent tekniskt måste betraktas som bedrövligt, brusigt och dant, men fullt acceptabelt och framför allt, rakt från presskonferensen! Där kan jag höra frågor och svar och även se i den vidhängande chatten vad jag eventuellt missat.
Med i det närmaste parodisk precision sätter det här fingret på skillnaderna mellan den traditionella kolossen och de snabbfotade uppstickarna. När ljudet inte nådde sedvanlig SVT-standard sände de hellre inte alls. Och tvingade således tittaren att söka sig alternativa kanaler.
Kulturskillnaden kan illustreras ytterligare via en anekdot från en diskussion på Kåken i Stockholm häromdagen om kvällstidningarnas tv-satsningar. Expressens Thomas Mattsson berättade om en av deras tidiga tv-sändningar där övergången mellan programledare till flygande reporter gått lite för fort, vilket gjorde att man fick se en person kasta sig in i bild och ta på sig ett headset. Det sågs som ett misslyckande i stunden, men det är ju precis tvärtom, tyckte Mattsson. "Man ska ALLTID ta på sig headsetet i rutan! Det ska se ut som att det händer nåt."
Om SVT:s fadäs idag vore en isolerad händelse skulle det väl inte vara så mycket med det. Men det är bara en i raden av svajiga insatser vid direktsändningar den senaste tiden. Om det så är breaking news-tillfällen eller som i det här fallet sändningar med m å n a d e r s framförhållning så misslyckas de gång på gång med det mest basala: att komma ut med ljud och bild. Och det kan jag säga: Det håller inte. Så kan ni bara inte göra, SVT. Om tanken är att jag ska välja ett trögare alternativ för stabilitet, trovärdighet och kvalitet så FÅR ni inte hålla på och sjabbla så här.
Skärpning.
(Läs också: TV-kriget om Obama.)
